Srebrenica folkmord konsekvenser

Bakgrund till Srebrenicamassakern

Som ett konsekvens av förlusten i inledande världskriget bröt kejsardömet Österrike-Ungern samman. Serbien ville forma en enad och självständig nation vid Balkanhalvön på grund av att förhoppningsvis skapa styrka att stå emot stormakternas inflytande inom framtiden. Detta ledde mot att kungariket Jugoslavien bildades i spåren av inledande världskriget. Kungariket bestod från olika delrepubliker, olika folkslag med olika religioner (katoliker, kristna ortodoxa och muslimer) men enades kring nödvändigheten av ett stark stat i området.

Under andra världskriget invaderades Jugoslavien av axelmakterna Tyskland samt Italien, samt efter kriget ombildades kungariket till republiken Jugoslavien beneath diktatorn Tito. Landet kom att bli en sektion av detta kommunistiska östblocket, även angående inflytandet ifrån Sovjetunionen fanns mindre jämfört med inom andra östeuropeiska länder beneath det kalla kriget.

Kriget samt massakern inom Srebrenica

När detta kommunistiska östblocket upplöstes inom början från talet utropade sig Slovenien och Kroatien som fria stater utan överhöghet ifrån Jugoslavien. Delrepubliken Bosnien samt Hercegovina höll en folkomröstning om självständighet den 29 februari s

Srebrenicamassakern

Massakern i staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina ägde rum under juli och beräknas ha krävt över 8 liv. Offren var i huvudsak muslimska bosniska pojkar och män som hade dödats av serbiska trupper. Srebrenicamassakern betecknas numera som ett folkmord.

Massakern markerade kulmen av en konflikt som hade pågått sedan upplösningen av staten Jugoslavien (oktober ) och dess uppdelning i de nya staterna Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien. Bosnien-Hercegovina var vid den här tiden multietniskt med cirka 44% bosnier, 31% serber och 17% kroater. Men strax efter självständighetsförklaring anföll Serbiens armé Bosnien-Hercegovina med målet att annektera den angränsande serbiskdominerade regionen.

Den väpnade konflikt som följde innebar många döda men också en etnisk rensning av icke-serber som bodde i serbiskkontrollerade områden, speciellt i de östra delarna av Bosnien som angränsar till Serbien.

Den militära operationen i samband med annekteringen av den invaderade regionen kompletterades snart med ett embargo som skulle svälta ut den icke-serbiska befolkningen och på så sätt tvinga dem att lämna området.

Trots

Under talets första decennier etablerade Storbritannien permanenta bosättningar på Tasmanien utifrån den koloniala doktrinen terranullius (ingens land). I själva verket var ön bebodd, men britterna erkände inte att ursprungsfolket hade någon äganderätt till marken. De ansåg att tasmanierna var varken tillräckligt ”civiliserade” eller organiserade för att man skulle kunna förhandla med dem på samma sätt som med en europeisk nationalstat.

De brittiska bosättningarna expanderade snabbt och satte press på lokalbefolkningen och deras möjlighet att försörja sig, vilket ledde till alltmer våldsamma konflikter. Samtida observatörer märkte att den brittiska kolonialismen började få katastrofala konsekvenser för ursprungsbefolkningen och röster höjdes för att ”skydda” dem på något sätt. Det var dock aldrig några seriösa uppmaningar om att stoppa bosättningarnas expansion eller ta itu med grundproblemen. Konflikterna utvecklades till ett fullskaligt krig som decimerade det som fanns kvar av lokalbefolkningen. En grupp efterlevande skeppades ut till en sorts reservat på en närliggande ö, där alla till slut dog, bara några decennier efter att britterna börjat etablera sig i Tasmanie